Rustning är ett mer eller mindre heltäckande kroppspansar som krigare använde sig av för att skydda sig mot fiendens anfallsvapen. Rustningar har även tillverktas för hästar och i undantagsfall för andra djur som deltagit i strider.
Under tidig medeltid hade man huvudsakligen ringbrynja som skydd i strid, tillsammans med hjälm och sköld. Man kände till brynjan av sammanflätade järnringar redan från 600 – 400-talen f.Kr. (enligt vissa uppgifter från Syrierna i Främre Orienten, enligt andra från kelterna i Gallien).
Den tycks ha varit ett bra skydd eftersom den var i allmänt bruk under hela medeltiden. Brynjan liknade till formen kjorteln i den fredliga vardagliga dräkten. Som skydd för benen fanns särskilda brynjehosor och för skydd av huvudet hade man ofta en brynjehuva som föll ned över axlarna och endast lämnade ansiktet bart. Hjälmen var dock det vanliga skyddet för huvudet.
På 1100-talet började riddare bära ett skydd av hårt läder över ringbrynjan. En form av brynja var en ringpansarskjorta, den så kallade hauberken, som var en tröja av läder med påsydda järnringar eller små metallfjäll som skyddade mot svärdshugg och lansstötar. Metallfjällen gjordes efter hand större. Den tilltagande effektiviteten hos anfallsvapnen gjorde att skyddsbehovet ökade och därför försökte man i mesta möjliga mån undvika skarvar mellan rustningens plåtar. Vid 1300-talets slut smidde man hela bröst- och ryggharnesk. Strävan efter tillräckligt skydd ledde under 1400-talet till att ryttaren helt blev klädd i järn.
Utvecklingen av riddarrustningen under 1300- och 1400-talen ledde fram till dess fulländning under 1500-talet med en rustning av metall som helt täckte ryttarens kropp. Den kunde bestå av hjälm, ofta med uppfällbart visir, bröstharnesk som nedtill förlängdes av bukskenor med höftskört, ryggharnesk som nedtill förlängdes av ett ländskört, harneskkrage, lårskenor, ledade arm- och benskenor, järnhandskar och järnskor (sabaton).
Det blev under 1500-talet allt större skillnader mellan de förnämas rustningar och de rustningar som användes i de krigförandes arméer. För både rytteriet och infanteriet förenklades konstruktionen för att göra den lämpligare och bekvämare för fältbruk men rustningen var fortfarande en otymplig och relativt tung bepansring som täckte hela kroppen. Under senare hälften av 1500-talet försökte man göra alla rustningens delar skottsäkra även för muskötkulor och blev därigenom betydligt tyngre.
/ Källor wikipedia den fria encyklopedin /