Mer om pirater och buckanjärer kan du lära dig på vår systersite Portroyal.se.
Antikens europeiska storkulturer växte fram runt Medelhavet på grund av handelsvägarna. Fenicierna grundade den första handelsstormakten i Medelhavet; baserad på kolonisering, utforskning och handel i regionen. Feniciska fartyg tog sig ut ur Medelhavet genom Gibraltar sund och besökte till och med England (de kan även ha rest ännu längre norrut också och söderut längs Afrikas kust). Feniciernas oskyddade handel blev genast föremål för sjörövare; landsstråtrövare gick helt enkelt till sjöss, eftersom det var långt enklare och lönsammare att tillförskansa sig rikedomar längs de rika handelsvägarna till havs. Piratexpeditioner utgick från Grekland och sjörövarna hade en god bas i Kilikien.
Det gryende romerska riket hade våldsamma problem med sjöröveri. Romarna hade ingen stående flotta för patrullering och skydd av kusterna, så piraterna tog sig stora friheter. De plundrade till och med fartyg utanför imperiets huvudstad Rom. En vanlig berättelse från antiken är hur Julius Caesar i sin ungdom togs fången av ett gäng pirater och utlämnade honom först efter att han erlagt lösesumma. År 69-66 f.kr. utrustade Pompejus en expedition till Kilikien och gjorde slut på sjöröveriet som plågat Medelhavet i århundraden.
Sjöröveriet på Medelhavet tilltog allteftersom det romerska riket förföll, men i århundraden efter dess fall, låg sjöröveriet också på ett minimum. Detta eftersom handeln på Medelhavet inte längre var stor och omfattande och det helt enkelt inte fanns någon marknad för sjöröveri. Medeltida sjöröveri förekom i de europeiska farvattnen, och de skandinaviska vikingarna kan nämnas i sammanhanget. I den nordtyska handelsalliansen Hansans fotspår följde också rikligt sjöröveri på Östersjön. De mest kända sjörövarna från denna tid var vitalianerna, ledda av Störtebecker, och som fick hansestäderna att utrusta en expedition för att fånga honom.
När Granada föll år 1492 och hela Spanien stod återervörat, flydde morerna till Nordafrikas kuster och bildade sig där egna stater. De var törstiga efter hämnd på Spanien och åtog sig snart att bedriva sjöröveri i Medelhavet för att hämnas på Spanien och bygga sig nya rikedomar. Barbareskstaterna i Nordafrika blev beryktade, och många europeiska länder tvingades betala skatt för att korsarerna från Nordafrika skulle lämna deras fartyg ifred (även Sverige betalade sådan skatt).
De europeiska makterna sände ut ett antal expeditioner för att stävja korsarerna, men inte förrän 1830 lyckades man undanröja hotet när Frankrike anföll och ockuperade Alger en gång för alla.[6] Även européerna bedrev sjöröveri i medelhavet. Främst var det johanniterriddarna på Rhodos och Malta som störde turkisk trafik på havet. År 1565 hade turkarna fått nog av sjöröveriet och utrustade en armé för att belägra och inta Malta, men kriget misslyckades och Malta fortsatte vara fritt fram till 1798 när Napoleon I erövrade ön.
Sjöröveriets klassiska era inträffade under den europeiska imperialismens tid. Spanien och Portugal var de första länderna att grunda enorma kolonialvälden på andra sidan haven, främst i Amerika. I Amerika fann spanjorerna enorma rikedomar; bland annat genom att fördärva de stora indiankulturerna, grunda guldgruvor och stora plantager. De spanska städerna i Nya Världen växte kraftigt i rikedom under 1500-talet och de rikedomar som transporterades hem till Spanien över havet, blev lätta byten för sjörövare från främst England, Frankrike och Holland.
Det var ett blodigt, inofficiellt krig till sjöss som utseplade sig. Spanjorerna konvojerade sina guldskepp mellan Spanien och Nya Världen, men sjörövarna blev allteftersom djärvare och satte själva ihop stora flottor för att attackera guldtransporterna och till och med göra räder mot de spanska städerna på öarna i karibien och längs kusterna på det amerikanska fastlandet. Piratkriget pågick i Amerika fram till 1720-talet. Vid den tiden började kolonialmakternas militära styrka i Amerika växa; sjöfarten kunde säkras av egna reguljära militära eskadrar och det fanns inte längre någon anledning att utrusta sjörövare med kaparbrev, exempelvis. De reguljära militära styrkorna jagade slutligen bort sjörövarna från de amerikanska farvattnen.
De tidiga sjörövarna i karibien anföll den spanska silverflotta som transporterade spanjorernas enorma byte tillbaka till Europa, och sjörövarna gjorde det som ett led i kriget mot den spanska övermakten i Europa. En av anledningarna till Spaniens krigsförklaring mot England och den spanska armadan 1588 var att en gång för alla göra slut på de engelska piraternas plundringar, så det fanns storpolitiska intressen bakom sjöröveriet. Spanjorerna såg alla utlänningar i karibien som olagliga besökare och om utlänningar påträffades, blev de helt enkelt fängslade. Detta avskräckte dock inte, England fyllde sina skattkistor med plundrat spanskt guld, holländarna var inbegripna i frihetskrig mot Spanien och förde kriget även i Nya Världen och Frankrikers hugenotter letade efter nya länder att kolonisera efter de blodiga hugenottkrigen.
Bland karibiens djärva tidiga sjörövare kan nämnas Francis Drake som år 1586 plundrade Hispaniolas (nuv. Dominikanska republiken) huvudstad och gjorde det spanska väldet allvarlig skada i karibien i stort också , Och holländaren Piet Heyn som plundrade utanför Kubas kust.
Buckanjärerna
Buckanjärerna kom från Hispaniola (den ö som idag utgörs av Haiti och Dominikanska republiken), där sjörövarna tidigt fick fäste och grundade egna små samhällen. Ordet Buckanjär kommer från fransmännen på Haiti sätt att röka fisk som kallades för Boucan. Ursprungligen utgjorde buckanjärerna endast en samling jägare på Hispaniola men benämningen fick vidare betydelse när de också började färdas längs kusterna och lägga sig till med att plundra spanska fartyg och båtar. I världshistorien talas det om buckanjärer som benämning på de pirater som kryssade i karibien under sjöröveriets guldålder. Man kan också höra talas om flibustiärer på svenska, ett ord som också betecknar buckanjärerna.
1600-talets buckanjärer var kända för det demokratiska arrangemang under vilket de stred och levde, och det fanns klara regler. Alla som deltog i strid, gjorde det av egen fri vilja, och om någon blev skadad, skulle han kompenseras. Man valde sina ledare, vilket gjorde att det alltid var de dugligaste och populära männen som fungerade som kaptener. Rovet skulle vidare delas upp rättvist efter nogsamt uppgjorda planer och regleringar. Att stjäla från en kamrat bestraffades ofta med att förövarens öron höggs av eller ibland även maronering, det vill säga att den skyldige sattes iland på en obebodd klippa och, med knappa resurser, fick klara sig bäst han kunde.
Det var med dessa buckanjärer som några av historiens mest kända piratexpeditioner utgick. Den blodtörstige kapten l’Ollonais, ledde bland annat plundringarna av städerna Maracaibo och Gibraltar och var så känd för sin enorma grymhet att till och med hans eget folk övergav honom, slutligen, och han strandsattes, infångades av indianer och dog i deras våld. Den störste av karibiens pirater var dock Henry Morgan. Denne ledde framgångsrika expeditioner till Sydamerikas nordkust. 1671 samlade han karibiens största piratflotta; 37 fartyg med 1800 stridande pirater ombord, och seglade mot Panama. Piraterna intog Porto Bello vid kusten och marscherade inåt land varvid man utkämpade ett regelrätt fältslag mot de spanska trupperna som skyddade Panama. Staden intogs och plundrades. Henry Morgan drog sig sedermera tillbaka som en rik man och levde ut sina dagar på Jamaica han adlades och blev guvernör .
Under 1600-talets sista decennier avtog sjöröveriet i karibien och den gyllene eran gick mot sitt slut. De europeiska stormakterna var då så pass resursrika att de kunde utrusta egna militära eskadrar i karibien och det fanns inte längre något behov av sjörövarna som privata krigare mot Spanien. De militära styrkorna sopade rent farvattnen från piraterna och de sökte sig andra marknader istället. Exempelvis tog de sig till Afrikas kuster och Indiska oceanen där sjöröveriet blommade upp i början av 1700-talet. Där var det brittiska sjörövare som stod för det mesta, män som Bartholomew Roberts. En sista lämning av de gamla buckanjärerna var kapten William Kidd, som otursförföljd kapade i Amerikanska farvatten och slutligen avrättades i London år 1701, och kapten Svartskägg, som talande nog föll i strid mot reguljära militärer som jagade ner honom år 1718. Svartskäggs omtalade grymhet var dock mest en fråga om ryktesspridning och rent ut sagt god marknadsföring från hans egen sida.
Under det stora nordiska kriget ägnade sig även svenskarna åt ren kaparverksamhet. Medan det att Karl XII höll till i Bender, var förhållandena i hemlandet svåra och man kämpade mot en övermakt av allierade. Lars Gathenhielm (Lasse i gatan) utrustade en eskader i Göteborg som mellan 1710 och 1718 bedrev ett framgångsrikt kaparkrig mot Danmark i Nordsjön och dansk/norska farvatten.
Sjöröveriet i Atlanten och längs Amerikas kuster avtog allteftersom. Under napoleonkrigen i början av 1800-talet uppblomstrade kapningarna i Västindien ånyo och bland annat den svenska koloniön Saint-Barthélemy blev som neutral hamn en viktig sjörövarbas. Britterna övertog dock sedermera ön för att stävja sjöröveriet som utgick därifrån.
Det har genom hela historien funnits kvinnliga sjörövare också, och följande är några exempel. De romerska krigen mot Illyrien (220-talet f.kr.) före det andra puniska kriget, utkämpades mot en piratdrottning som regerade Illyrien och sände ut sjörövarexpeditioner som allvarligt skadade romersk sjöfart.
Kvinnliga sjörövare
Gotiska prinsessan Alfhilda ska ha ägnat sig åt sjöröveri på Östersjön. Lady Killigrew ska 1582 ha kapat ett tysk fartyg vid Falmouth. Gustav Vasas dotter Cecilia Vasa finansierade en egen privat flotta för att bedriva kapning. Detta var då ett sätt att dryga ut hushållskassan då man bordade och plundrade utländska fartyg. Fru Ching ledde på 1800-talet en piratflotta, omfattande inte mindre än 500 skepp, i kinesiska farvatten.
Inte kaptener, men besättningsmän var Mary Read och Anne Bonny och utklädda till män på Jack Rackhams (Alias Calico Jack) skepp. Skeppet blev taget av britterna 1720. När besättningen infångades undslapp de två kvinnorna dödsstraff eftersom de var gravida. ”Om du hade slagits som en man hade du sluppit dö som en hund” lär Anne Bonney ha sagt till sin man som fördes till hängning.
Piratflaggan
Piratflaggan var kanske den mest berömda sjörövarsymbolen. Sjörövarna under 1600- och 1700-talen designade sina egna flaggor och kändes igen på dem. Piraterna använde sin flagga som signalflagga i syfte att sätta skräck i sina offer och samtidigt identifiera piratkaptenen. Varifrån namner Jolly Roger kom, har historikerna en rad teorier om; varav den mest troliga är att basfärgen i flaggan ursprungligen var röd (från franskans jolie rouge – vackert röd). En annan teori är att flaggan ska vara uppnämnd efter den sicilianske kungen Roger II som levde under korstågstiden. Piraten Edward England flög den klassiska flaggan med en dödsskalle med två benkotor under mot svart bakgrund och det är den som förknippas med Jolly Roger-designen. Trots det, hade alla piratkaptener varierande flaggor och de var viktiga statussymboler. Vanliga symboler på flaggorna var djävlar, benknotor, svärd och skelett. Timglaset var också en vanligt förekommande symbol som markerade det faktum att fiendernas timma var slagen. Som exempel på andra varianter kan nämnas Edward Teach, Svartskäggs flagga som hade en svart bakgrund med djävulens skelett som med en pil hackade på ett blödande hjärta. Kapten John Rackhams flagga hade en dödskalle och två svärd mot en svart bakgrund. När ett piratfartyg hissade en helt blodröd vimpel i masten och gick till anfall betydde det att de inte tog några fångar och inte väntade sig någon nåd heller. Vimpeln bådade alltid strid in i döden. / Källor wikipedia den fria encyklopedin /